Det här är Mitt LivPsykisk Ohälsa

Duktig Flicka – Tankar om Utbrändhet

I veckan lunchade jag tillsammans med en mycket inspirerande vän. 2h kändes som 5 minuter då samtalen gick mellan himmel och jord. Vi gled bland annat in på kvinnor som inspirerar och delar erfarenheter och inte långt efter det började vi prata om Duktig-flicka-syndromet som vi så många delar!

“- Har du sett, We Can’t do it, en miniserie som gick på Svt i höstas?” frågade hon mig.

Helt missat. Så fort jag kom hem tittade jag på Första avsnittet [titta här]. Hur kan det här viktiga programmet gått mig förbi? We Can’t do it – handlar om utbrändhet och utmattning. Jorå, jag har också varit där en tid i mitt liv och jag känner många runt omkring mig som tyvärr har gått samma väg, både då och nu. Det är så lätt hänt när man brinner för sitt jobb och tycker att det är det roligaste som finns.

Jag tänkte dela med mig av några gamla minnen från den tiden.

Bäst i test eyelinerWe can’t do it: Se Alla avsnitt här!

Första gången jag “slutade funka” var 2008. Det var precis det som hände. Jag var 22 år och hade ett magiskt drömjobb. Som ung butikschef ville jag visa framfötterna konstant, allt skulle vara perfekt. Jag levde och andades mitt jobb dygnet runt för det var så sablans roligt. Jag var mitt jobb! Efter en 8h arbetsdag kunde jag snabbt slänga i mig lite mat för att sedan sätta mig ner och jobba igen. Jag planerade, satte mål, läste säljböcker, löste personal och scheman. Detta ledde till massor av beröm, klappar på axeln, priser och utmärkelser.

Jag säger verkligen inte att jag hade velat ha detta ogjort, tacksamheten är stor över den här tiden i mitt liv, för jag hade så jäkla kul, lärde mig massor och det har tagit mig dit jag är idag men det är viktigt att veta att allt har sitt pris.

utbildning makeupartist
Superglad då vi firade att vi blivit nominerade till Världens bästa butik (vi vann).

Att driva butik innebar också att arrangera klubbkvällar och event. Min dröm var att ge kunderna en unik personlig upplevelse där de skulle lära sig något nytt varje gång och därför skulle de vilja komma tillbaka varje månad. Så blev det också och vi hade bland de mest framgångsrika eventen i Sverige inom vårt företag. Jag minns ett utav de allra första vi gjorde.

Det var så viktigt för mig att visa detta. Det skulle bli det bästa vi någonsin gjort. Jag planerade i veckor. Här satte jag mina egna krav, det var inget företaget krävde. Vi var ett fantastiskt team i butiken och alla var så duktiga och hjälpte till men i början, som chef, tog jag på mig det mesta själv. Jag bad väldigt sällan om hjälp. Involverade företag för att få samarbeten, hyrde kläder, rekvisita, fixade catering, brände ner musik, arrangerade tävlingar, koordinerade modeller, skötte marknadsföring på facebook och massor därtill. (Efter den här perioden lärde jag mig att delegera kan jag lova.)


Ett utav alla event vi arrangerade..

 

På morgonen till eventet vaknade jag av att något kändes fel. Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte ta mig ur sängen och syn och hörsel var inte som vanligt. Inte idag!! I panik och gråt gjorde jag ett samtal till min pappa som tack och lov råkade vara i Sthlm på jobb. Sluddrande bad jag om hjälp till akuten. Två veckor låg jag sängliggandes i tron om att jag fått den “värsta influensan” någonsin! Jag var så arg på läkarna som inte gav mig medicin…de skyllde på stress! Kan ni tänka er? Stress!? Det gick många år till nästa gång. Jag lärde mig väll hantera stressen då jag hade så roligt på jobbet…


Redo för kundmiddag i Philipinerna, inte ens jag själv kan se hur stressad jag var på insidan

…men andra gången jag “slutade funka” var 2013. Då förstod jag. Jag var 27 och hade en helt annan tjänst nu, en tjänst som krävde ännu mer och som också innebar resor runt om i världen. Igen, drömjobb, bland de mest lärorikaste perioderna i mitt liv. Jag är så innerligt tacksam över den här tiden…men till slut kändes ingenting roligt.

Jag kunde vakna i ett nytt land på morgonen och sedan börja dagen med att träffa fantastiska människor, utbilda, köra intervjuer med press, rekrytera, bygga butik, riva butik, lägga beställningar, köra utvecklingssamtal osv. Jag jobbade häcken av mig på dagen och efter arbetspasset var det bara att byta om för att följa med kunder på kulturella middagar för att knyta band. Det blev sena stunder och när jag kom tillbaka till hotellrummet var det dags att ta tag i den svenska mailen som började rulla in pga tidsskillnaden, annars hann jag inte med.

“-Hinner du inte med mailen? Den får du ju ta tag i på dina flygresor i offline mode. Det är så vi alla arbetar.”

.
Mellan två arbetspass i Singapore tillsammans med fina “allergi/stressutslag” i ansiktet.

Jag var konstant trött, spelade ingen roll hur mycket jag sov men jag tror aldrig att det syntes så mycket på utsidan. Jag började utveckla massor av allergier, något jag aldrig haft innan och i takt med att arbetssituationen på många sätt blev ohållbar då jag “inte räckte till” började jag få ont i kroppen. Jag gjorde massor av utredningar och jag blev återigen så frustrerad på alla läkare som sa att jag kanske borde jobba lite mindre. “- Hur kan ni inte hitta något!?” skrek jag till en läkare. Ser ni inte att jag är jättesjuk?!”  Jag nonchalerade alla signaler totalt i tron om att det var bihålsinflamation. Jag tyckte rent utsagt att läkarna var obegåvade och köpte medicin utomlands i stället.


Påväg till Island 2013

Mitt Wake up call kom när låg jag i ett hotellrum på Island efter att jag under 1,5 vecka besökt 3 världsdelar med olika tidszoner. Klockan var 05.00 och jag skulle stiga upp för jag skulle med ett tidigt morgonflyg tillbaka till Stockholm. Mitt hjärta började helt plötsligt slå väldigt snabbt…snabbare och till slut kunde jag inte andas. Jag trodde jag skulle dö och jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka på när jag låg där på hotellgolvet, hur jag ensam försökte tvingade mig själv att andas djupt och långsamt. Lilla Lina. De var de längsta 20 minuterna i mitt liv. Det här sa jag aldrig till någon. För stress och hårt jobb ska man ju bara tåla?


På verandan i Sardinien

Jag insåg att jag var totalt jävla utmattad. Inte deprimerad för det är något helt annat. Arbetssituationen i en kombination med min egna krav hade blivit ohållbar. Under våren började jag säga stopp och jag försökte under en lång tid förhandla fram en lösning i min tjänst då min arbetsbeskrivning var orimlig. Tyvärr utan framgång så när sommaren kom åkte jag till Sardinien tillsammans med mina vänner för att ta ett beslut.

“…du ska vara tacksam för den här tjänsten, Lina. Vill du inte ha den så får någon annan den!” 

Detta kom bla från en nyanställd HR chef som inte bara saknade empati och kunskap inom sitt område utan som dagligen mobbade anställda, fick folk att bryta ihop, strunta i att äta i matsalen och att generellt må dåligt på sin arbetsplats. Jag var långt i från ensam. Alla såg det här men det tog lång tid innan hen fick sparken efter att bla ha fifflat med sina egna timmar för att vara så lite på jobbet som möjligt (ironiskt nog).

Det gjorde så ont att förstå att jag efter 9 år behövde förändring både för att jag kanske inte stod för företagets värderingar längre och för att jag själv ställde alldeles för höga krav på mig själv…men vem var jag utan mitt jobb? Där och då i Sardinien, på en veranda sent in i solnedgången tog jag beslutet av att säga upp mig från min drömtjänst. Jag hade inget annat jobb på gång men jag bara visste att jag var tvungen om jag skulle hitta tillbaka till min passion igen. Det var det bästa beslut jag någonsin tagit!


Backstage Ellegalan 2018 


Erfarenheten av detta är
att jag idag har jag lärt mig lyssna på kroppens signaler och jag har världens roligaste jobb där jag har balans och bestämmer över min egna tid. Det innebär däremot INTE att jag inte känner av stress. Det krävs ganska mycket tid och energi att driva sitt egna företag. Gränserna mellan jobb och privatliv är oftast utsuddade. Jag är mitt jobb igen men det är annorlunda nu. Jag är äldre, jag tycker inte det är värt det och jag har ett härligt liv utanför mitt jobb som jag försöker sätta först…men självklart visst har jag stunder där jag kommer på mig själv med att rusa förbi signalerna. Mitt jobb är det roligaste som finns så det är svårt!

Svt:s serie We can’t do it är så viktig! Man får sig en ordentlig tankeställare! Att i serien få ta del av andras berättelser och erfarenheter ger en otrolig insikt och jag tror det är därför jag skrivit det här inlägget idag, för att påminna mig själv och andra. Det finns många starka kvinnor runt omkring mig där jag tydligt ser samma signaler som jag fick. Jag vet att det främst är dom själva som måste sätta stopp och komma till insikt för det är sällan man lyssnar på andra när man är mitt i det. I värsta fall om det går riktigt illa (tack och lov satte jag stopp innan dess) så kan man fortfarande ha kvar symptomen i kroppen efter 10 år!  Därför vill jag tipsa om att se första avsnittet!!

Varför blir det så här då? Jag hade höga krav på mig själv! Delvis för att samhället är uppbyggt såhär. Delvis för att jag vet och fått lära mig att hårt jobb alltid lönar sig och därför är det så lätt att inte lyssna men jag lämnar alla andra tankar om utbrändhet till programmet för de lyfter allt så fantastiskt bra.

Vi har bara en stund här på jorden hörni! Jobba inte ihjäl er utan hitta det som gör dig lycklig, lev med din egna sanning och omge dig bara med det/dom som ger dig fin energi!


Läs också: Min resa som Makeup Artist [Länk]

Relaterade inlägg

21 kommentarer till “Duktig Flicka – Tankar om Utbrändhet”

  1. Åh som jag känner igen mig i det du skriver! Jag blev t o m. utbränd i min utbildning till fotograv pga. för höga presationskrav och alldeles för pretentiöst. Och det svåra är ju att när man en gång gått in i väggen är det så lätt at glida tillbaka.

    Kram

  2. Känner så väl igen allt du skriver om även om jag kommer från en helt annan värld inom industrin. Även där sätts krav som ibland är omöjliga att leva upp till särskilt när man lägger till de ytterligare krav man ställer på sig själv. Så bra och viktigt ämne att prata om inom alla branscher och även skolan som Molkan skriver. Har varit där med när man har så höga krav att det blir orimligt.

    • Lina Ekh

      Tack Karin för din fina kommentar! Håller med dig fullt ut, det finns överallt och det blir värre:( Serien är så viktig, hoppas de visar den i alla skolor i förebyggande syfte och jag hoppas att den får massa spridning så att så många som möjligt får ta del av den! Kram Lina

  3. Gud jag sitter här och tårarna rinner, känner så igen mig.. Det här med att älska sitt jobb är viktigt, men något som är viktigare är att älska sig själv och sitt välmående mer ❤️ Blev ju själv förlamad i hela kroppen julen 2015, läkarn sa stress och man fattade ingenting. Jag älskade ju mitt jobb! Ett halvår senare sa jag upp mig och reste till Sydafrika. Ja resten vet du Ju ❤️ Så viktigt inlägg Lina ❤️ Tack

    • Lina Ekh

      Therese, finaste du. Tack för dina fina ord och för att du också delar med dig! bland visar livet tydligt våra livsutmaningar och en del får sig en rejäl dos. Tänk så mycket medvetenhet du besitter, på gott och ont. Detta ska du använda i framtiden i ett jobb som INTE gör dig sjuk. Njut av all tid med lill-godingen. Längtar tills jag får träffa er! Kram Lina

    • Lina Ekh

      Ja, verkligen! Jag är helt chockad efter alla mail och historier jag hört sedan jag postade. Så viktigt att dela med varandra <3 Tack för att du tog dig tid att läsa
      <3

  4. Eva Karlsson

    Fina Lina!
    Tänk att man ska behöva höra från er ”ungdomar” det vi lite äldre tanter (pliktbarn) alltid någonstans alltid vetat men aldrig satt ord på. DU är mitt wakeup call! TACK!!❤️

Lämna en kommentar

MINA FAVORITER JUST NU