Yesterday I had mixed feelings for the race!
Rapport från söndags soffan.
Då var de äntligen avklarat…Midnattsloppet! För ungefär ett år sedan anmälde en vän mig till midnattsloppet utan att jag visste om det. Jag hade aldrig sprungit en mil vid det tillfället. Omöjligt tänkte jag då jag aldrig sprungit mer än 5 km! Jag har flåsat som en trött ko under de 5 km passet kan jag tillägga haha.
Igår 22.40 var det dags för start! Skit nervös var jag! Hade däremot tränat ganska mycket inför loppet och jag hade ätit bra och sovit mycket under dagen så allt kändes bra! Loppet gick verkligen jätte bra fram till 8 km! Jag flög fram som en fjäder, tog backarna med storm och jag kände verkligen att jag skulle fixa en sjukt bra tid!
8,20 km sakta började en ilande känsla krypa fram i vänster knät. “Fan, inte den där gamla skadan. Inte nu!” De sista 2 km var därför plågsamma. Jag vägrade gå trots att mitt knä bultade och att de ilade längs hela vänster benet. Fan! Planen var ju att jag skulle rusa fram de sista 2 kilometerna. I stället sjönk tempot, smärtan blev enorm och jag haltade mig in i mål! Jag kom i mål iaf! 57 Minuter vilket var helt ok men lite besviken då jag vet att om inte knät hade strulat så hade jag klarat mitt mål som var 53 minuter.
Nu ligger jag på soffan med knät i högläge och har jätt eont men jag har trots detta satt ett nytt mål för nästa år, för en revansch skulle sitta sjukt fint! I slutändan var detta något utav de roligaste saker jag gjort! Ses vi nästa år?
/A Report from my Sunday sofa.
It’s finally done… I’ve been running the Midnight run (10K) in Sthlm! About one year ago a friend notified me that he had at to the midnight race without my knowledge. I had never run one swedish mile at the time. Impossible, I thought, because I had never run more than 5k! I have been panting like a tired cow during the whole race haha
Yesterday 22:40 it was time to start! Shit, I was so nervous! On the other hand, I had been training quite a lot before the race and I had eaten well and slept a lot during the day so everything felt good! The race went really really well up to 8 k! I flew like a feather, took the slopes by storm and I really felt that I’d would get a good time!
After 8.20K I slowly began to feel a scurrying sense in my left knee. “Damn, not that old injury. Not now!” The last 2K was therefore distressing. I refused to walk, even though my knee was pounding and I thought my leg would break. Damn! The plan was that I would rush forward the last 2K. Instead I decreased my pace, the pain was immense and I limped myself into the goal!
I manage to run in 57 minutes which was ok but I was a bit disappointed because I know that if the knee wasn’t messed up I would have achieved my goal which was 53 minutes.
Now I’m lying on the couch with my knee slightly raised with some ice on top and I have so much pain but despite that I have set a new goal for next year. I need to get a revenge! In the end, this was something out of the funniest things I’ve done! Will I see you next year?