2 månader och 15 dagar har gått sedan Frans kom och trots att de här 11 veckorna har gått i en rasande takt känns det som en evighet sedan förlossningen. Jag börjar också inse att den så kallade bebisbubblan har börjat luckras upp allt mer men det är först nu som jag fattar på riktigt att vi faktiskt varit i en.

Bärselen på bilden kommer från Najell

Under tiden som gravid tänkte jag att bebisbubblan mest handlade om den där första tiden hemma med bebis. Den där tiden man håller sig i hemmet, inte träffar så mycket folk och fokuserar på att lär känna det där lilla knytet. Men nu i efterhand inser jag att den framför allt är mentalt och att den varat mycket längre än jag trott, även långt efter att vi börjat lämna hemmet för små aktiviteter och möten med familj och vänner.

Nä, det är först nu efter 2 månader jag inser att vi är vid slutet av bebisbubblan eftersom det äntligen börjar klarna lite i huvudet. För det är just den där dimmiga känslan mentalt som varit den där bubblan (iaf för mig). Där dagar och timmar flyter ihop och man tampas med att hitta någon slags rutin i vardagen samtidigt som man vill göra allt rätt och lätt. Det är först nu man inser på riktigt att man satte resten av livet på paus och klev in i en slags torktumlare fylld med sömnbrist, amningsbesvär och känslostormar.

Jag har haft MASSOR av fina stunder i bubblan också såklart men det är som sagt nu den tuffa omställningen börjar lätta lite och jag på riktigt kan börja njuta av både mammaledigheten och varje enskild dag med Frans. Jag ska verkligen tänka på att vara i nuet nu för det kommer gå så fort.

Min lilla guldklimp, en fantastisk liten minimänniska som växer upp framför mig. Vilken spännande resa det är att få vara Mamma. <3

Kram Lina