Det är tur jag kan använda tangenterna för det här inlägget, för rösten skulle aldrig hålla! Jag har precis tittat på sista avsnittet av 13 skäl varför och jag bara måste få ur mig allt som hände på insidan medan jag tittade. Har du hunnit se den? Du bara måste. Varenda en, varenda elev ute i skolorna, varenda förälder, varenda kotte borde se den. Jag hade nog aldrig klarat av att läsa boken. Jag går in för djupt när jag läser. Så nu…medan eftertexten rullade satt jag helt tom, mållös, ledsen och tårarna strömmade ner för kinderna.
13 skäl varför, för dig som missat, för att citera: “… är en originalserie från Netflix baserad på den bästsäljande boken av Jay Asher. Den handlar om Clay Jensen som en dag hittar ett mystiskt paket på sin veranda. Inuti paketet ligger kassettband inspelade av Hannah Baker – hans klasskompis och hemliga kärlek – som begick självmord två veckor tidigare. På banden berättar Hannah att det finns tretton olika skäl till hennes självmord. ”
No spoiler alert. Filmen förde mig tillbaka till min egna skolgång, nu var den mestadels lycklig men absolut inte alltid. Det är klart man var med om stunder som var tuffa många gånger, kanske aldrig så tuffa som för Hannah Baker men man såg och upplevde många situationer som påverkade mig djupt. Alla har vi ju vår resa, den måste upplevas för att forma oss som personer men är man bara ett barn/tonåring så förstår man inte alltid hur mycket som kommer följa med en i resten av livet.
Risken för att bli för personlig. Jag tyckte det var svårt att hantera vänskap i mellan-/högstadiet. Det var svårt att känna sig tillräcklig och säker i en stor grupp med tjejer. Speciellt då vi inte tog hand om varandra. Det var konkurrens, utfrysning, tjafs och ibland bråk…och väldigt ofta skedde allt ganska så tystlåtet. Till slut valde jag bort allt det där och gick min egen väg tillsammans med nya vänner som delade samma värderingar som jag. Nu var det kanske inte riktigt så enkelt och jag mådde inte toppen under den perioden men jag är glad över den erfarenheten idag. Trots att jag sedan länge förlåtit både mig själv och de gamla vännerna mentalt så drogs mycket upp när filmen rullade men jag är så glad att jag satte mina värderingar först så pass ung. Det satte en viktig grundpelare i mitt liv som drivit mig framåt.
För några år sedan hoppade jag in som gymnasielärare under två år på ett stylistprogram. Här påmindes jag redan då att trycket och klimatet var ännu tuffare idag. Fy fan! Vi är alltid uppkopplade, alltid tillgängliga och språket mot varandra har hårdnat och blivit under all kritik. Mycket har utvecklats till det bra också…inte bara till det negativa men det skadar aldrig att vi påminns om vad vi kan göra själva för påverka miljön runt omkring oss. Jag tycker inte alltid att det behöver vara skolans fel heller. Min egna åsikt är att det börjar med uppfostran och uppföljning. Sen kommer skolan. Så.. för att det ska bli bättre, vad finns det för alternativ?
Den här serien till exempel! En helt fantastisk produktion som verkligen släpps i rätt tid. Gör mig en tjänst om du har möjligheten…se den och prata om den. Är du förälder? Prioritera den. Är du själv mitt i allt det där som serien handlar om? Dela det du går igenom oavsett hur svårt det verkar. Lätt för mig att skriva men det är värt det och det blir bättre<3
Wow, saknar nu fler ord. Tagen! Vad tycker ni som sett den? Dela jättegärna med en kommentar<3 Om du vill se serien så finns den på Netflix annars läs boken! Den finns HÄR på Adlibris! Massa kärlek till er!
