Tagg

Min Graviditet

Browsing

Så kom den där magiska dagen då han kom. Vår Frans, en punktlig pojke, som bestämde sig för att komma prick på den beräknade födelsedagen. Och vilken upplevelse det blev. Så omtumlande och obeskrivligt på en och samma gång då inget blev som vi trott. Det här är delar från min förlossningsberättelse.

Det mest otroliga – vilken upplevelse!

Lördagen den 18 December hade vi förberett allt det där sista hemma. Granen stod på plats, skinkan var griljerad och jag gick mest runt och stånkade över att tiden gick så långsamt. Jag hade ju känt på mig att han skulle komma tidigare men jag hade verkligen ingen känning alls av att han var på väg. Suck! När vi skulle gå och lägga oss blev jag ändå lite fundersam eftersom jag började få en molande känsla i magen.

Mycket riktigt. Runt kl 5 på söndagsmorgonen (precis när det slog om till fullmåne) var det dags för ett toalettbesök och i samband med det gick slemproppen. Jag blev verkligen superglad och utbrast YES!! rakt ut i natten. Som vi längtat!

Klockan 6 gick jag upp, efter att ha legat pirrig och otålig i sängen en timme. Då började vattnet sippra ut. Jag vågade däremot inte lita på att det verkligen var vattnet eftersom vi en vecka tidigare varit uppe för en kontroll av just detta. Den gången var det falskt alarm.

Vid vattenavgång ska man dock alltid kontakta förlossningen så vi ringde till BB Stockholm som vi valt och dom sa direkt att vi skulle komma in på en kontroll till. Så vid 07.30 tog vi alla saker och åkte in. Jag hann kliva ett steg in i receptionen och så gick vattnet på riktigt framför undersköterskan!

Påväg till BB Sthlm med aktiva värkar. Klockade värkarna i min graviditetsapp Preglife 

Eftersom värkarna inte riktigt satt igång ville dom att vi skulle åka hem igen för att vila och ringa tillbaka när värkarna satt igång. Skulle det inte sätta igång inom ett dygn skulle vi komma tillbaka för igångsättning. Vi hann inte mer än komma hem så satte värkarna igång och jag började klocka dom för att ha koll på hur intensiva dom var. De kändes som en kraftig mensvärk som varade i ungefär 1 minut och därefter var det regelbundet ca 2-4 minuter mellan varje värk. Det gick fort! Vi fick en tid för inskrivning kl 12.00 och den här gången skulle vi förhoppningsvis inte bli hemskickade utan ett barn.

Förlossningsrummen på BB StockholmFörlossningsrummen på BB Stockholm är något alldeles extra.

BB Stockholm, som var vårt första val, ligger i samma byggnad som Danderydsförlossning men som en separat mottagning. De är väldigt omtalade både för sin personal och för sina icke sterila förlossningsrum. De upplevs nämligen lite mer som hotellrum, inredda med soffa, lounge-hörna och badkar. Allt för att det ska kännas extra hemtrevligt och tryggt att föda barn. Det kändes så skönt när vi väl var på plats för nu hade värkarna börjat bli mer påtagliga och efter en första kontroll kunde man konstatera att jag var öppen 4,5 cm.

Hittills hade jag inte tagit någon smärtlindring, inte ens alvedon, så det första jag fick som förslag av barnmorskan var att jag skulle hoppa ner i ett varmt bad. Det var något jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag gärna ville bada och det var verkligen underbart. I övrigt hade jag inte skrivit så mycket direktiv i brevet. Beskrev en del rädslor jag hade, att jag litade på personalens förmåga att guida oss och att jag var öppen för all typ av smärtlindring (förutom sterila kvaddlar vilket jag tyckte verkade läskigt). Efter en timme i vattnet började värkarna bli ännu mer intensiva och då började jag med lustgas. Halleluja, vilken dröm det var!! Den såg till att jag klarade mig någon timme till men efter det började värkarna kännas svårare att hantera så vi bestämde att det var dags att kliva upp från badet och börja förbereda mig inför nästa smärtlindring.

De följande timmarna är rätt så diffusa. Värkarna gick in i varandra och någonstans i periferin kom det in en narkosläkare och satte epidural (ryggbedövning) och jisses vilken skillnad det blev på värkarna till en början. Värkarna blev inte lika påtagliga, fast vi kunde följa när dom kom på skärmarna, och jag kunde vila lite och få i mig frukt. Öppnandet stannade dock av något efter det, något som är rätt vanligt när man tar epidural. Så därefter jobbade vi med olika ställningar, värkstimulerande och annat för att det skulle gå lite snabbare igen.

Endast 5% av alla barn som föds kommer på den aktuella BF dagen! 

Runt 20 tiden var jag öppen 6,5 cm och i samband med det började värkarna komma tillbaka kraftigare trots 2-3 påfyllningar av epidural samt regelbunden lustgas. Ingenting lindrade nu. Det värkte i ryggen, höfterna och magen. Jag hade så ont och yrade bara aj, aj, aj, aj.  Barnmorskan gick fram till mig: Lina, jag vet att du skrivit att du inte vill ha kvaddlar men jag VET att det är något som skulle vara effektivt på dig. Lita på mig! Jag hade ett sånt förtroende för henne efter alla timmar ihop så jag sa bara: Ok, vi kör!

Jag säger så här. Kvaddlar, fy fan vad ont det gjorde! Usch, det var typ det värsta under hela förlossningen men jag hade garanterat gjort det igen för effekten av den blev precis som barnmorskan lovat. NU kände jag verkligen smärtlindring!

Klockan 22 var det dags för skiftbyte och ett nytt team med nya barnmorskor samt en nästan färdigutbildad barnmorskestudent (rekommenderas varmt!) kom in för att ta hand om oss. All personal var så trevlig och fick mig verkligen att känna mig så omhändertagen vid bytet och jag kände mig lugn och trygg hela tiden. Sedan slog klockan midnatt och vi gick in på BF dagen, nu 10 cm öppen. Jag var så upprymd för att äntligen få börja med krystningsfasen men när jag väl började krysta hände ingenting! Vi kämpade i 2h men bebisen rörde sig inte en mm.

Det finaste av alla möten!

Mina krafter började ta slut och mitt i allt fick jag feber också. Det upptäcktes att barnet hade bajsade i fostervattnet också vilket är ganska vanligt men som kräver lite extra koll på bebisen. Dessutom upptäckte man att han låg vidöppet, han tittade alltså framåt/uppåt mot min mage istället för bakåt/mot rumpan vilket försvårade läget ytterligare. Jag märkte på teamet att det blev allt mer allvarliga i diskussionerna i vad som skulle göras och det började pratas om sugklocka eller kejsarsnitt. En läkare kallades in och efter att hon kontrollerat mig sa hon bara: Ingen tvekan, kejsarsnitt! Här bröt jag ihop totalt för jag ville så gärna föda vaginalt.

20 minuter senare rullades vi ner för operation! Jag grät hela vägen ner genom de olika korridorerna och min sambo höll krampaktigt min hand och försökte trösta mig med att allt snart var över och att vi snart var i mål. Härifrån gick allt så fort. Jag minns bara små fragment av allt, trots att jag var vaken under hela ingreppet men jag minns att de bedövade mig från bröstet och nedåt, satte upp ett skynke framför ansiktet på mig och att min enda tanke var att måtte han komma ut nu.

02.56 hörde vi barnskriket. Då släppte 10 månader av spänningar och längtan. Han är ute, det är klart! Han var på riktigt där inne i magen. De höll upp honom snabbt på håll och bad min sambo följa med ut för att klippa navelsträngen och göra ett par kontroller sen kom de tillbaka för att ge oss det där magiska ögonblicket då vi fick mötas på riktigt och snufsa på varandra. Vilken gråtfest det var … Kommer aldrig glömma det ögonblicket!

Den berömda frukostbrickan efter förlossningen var lika god som jag föreställt mig.

Direkt efter operationen blev jag sedan transporterad till uppvak för att vänta på att all min smärtlindring skulle gå ur kroppen. Jag försökte utnyttja den tiden till att sova men det var svårt då jag mest låg och funderade på att min stackars sambo lämnades själv tillsammans med vår pojk. Efter 3,5 timme rullades jag äntligen upp till vårt tilldelade rum på eftervården och när jag väl såg mina killar, väntandes tillsammans, kunde jag äntligen få andas ut på riktigt! Straxt efter det gick solen upp över Danderyd och den berömda frukostbrickan med mackor och alkoholfritt bubbel rullades in. Vilken upplevelse att få vara med om!

INLÄGGET INNEHÅLLER REKLAM GENOM ANNONSLÄNKAR TILL BONTI & MEDS.
INLÄGGET INNEHÅLLER REKLAM GENOM ANNONSLÄNKAR TILL BONTI & MEDS.

Så var det dags att kliva in i vecka 40, sista veckan av graviditeten! Det betyder att det är 6 dagar kvar till BF och att han kan komma i stort sätt när som helst nu. Om man ska följa beräkningarna i gravidappen jag använder, preglife, så är vår pojk nu 51 cm och väger circa 3,39 kg. Galet att han får plats där inne!

274  av 280 dagar av graviditeten är gjord, vilken resa det varit!

Det är ganska så ovanligt att bebisen kommer på den beräknad födelsedagen. Det är endast 5% av alla barn som gör det tydligen. Därför var jag alldeles stensäker på att han skulle komma tidigare eftersom både min mamma och min syster haft det så vid sina första graviditeter. Än är inte veckan slut i och för sig men nu känns det som att han aldrig ska komma ut, haha. Kanske slutar med att jag får gå över 2 veckor och att vi landar i 2022 istället. Vem vet!


De senaste veckorna har i vilket fall varit ganska så lugna. Jag har mått superbra i kroppen och varit rätt så harmonisk då jag haft huvudet med mig. Jag har hunnit med ett biobesök, firat en minijul med familjen, vandrat runt på skansens julmarknad och fått bli fin i håret hos frisören. Dessutom har jag kunnat fullfölja ett par samarbeten som jag haft i mina socialamedier-kanaler vilket har varit skönt. Oftast brukar det vara tuffare mot slutet säger dom så jag får vara tacksam över att jag nog är en sån där “tvärtom-tjej” som barnmorskan utbrast under senaste besöket.


Någonting säger mig dock att det kommer bli lite tuffare de kommande dagarna. Jag märker att jag blivit mer vätskefylld än innan och stödstrumporna går varma här hemma då allt börjat svullna allt mer. Nätterna har blivit lite mer oroliga då ingen ställning är bekväm längre men tacka vet jag gravidkudden som ändå gör det möjligt att sova. Utöver det så är allt preppat hemma. Skötbädden är på plats, spjälsängen uppställd, napparna är färdig kokade och blöjorna tar över i badrumsskåpen. Vi är så redo!

Håll nu tummarna för mig att detta blir den sista graviditetsuppdateringen tills bebis föds. 🙂 Stor kram Lina

Vecka 37 är här och nu börjar det verkligen närma sig! Om 25 dagar är det dags att få möta vår kille, om han nu inte bestämmer sig för att komma tidigare eller senare. I vilket fall så väger han nu runt 2866 g och är 48 cm lång (enligt statistik)!

Om ni läst de tidigare gravid-uppdateringarna så vet ni att jag inte mått så bra rent fysiskt men de senaste veckorna har varit SÅ mycket bättre och nu har jag kunnat koncentrera mig på att bara vara hemma och vila. Hans rörelsemönster är tydligare, han har lagt sig till rätta med huvudet neråt och man märker att han inte har så mycket plats att röra sig på där inne nu.

Utöver det har jag förvandlats till en jäkla fikatant. Från att inte ha det minsta intresset för bakverk så har jag bakat, fikat, städat och rensat som aldrig förr. Jag har förstått att det kallas för att man “boar”. Förstå vad massa hormoner kan göra med en, haha.

Vår fina barnvagn från Joolz har dessutom kommit nu och vi har redan varit ute och provkört den på en promenad. Vi var otroligt nojiga över att någon skulle se att den var tom, haha. Spjälsängen är också på plats, skåpen är fixade med allt bebis-innehåll och vi tror att vi hittat bebisens snutte också men som alla säger, bebisen kommer säkert välja ut “rätt” gosedjur själv ändå.


I vilket fall. Det är 25 dagar kvar och nu börjar förlossningen kännas mer verklig. Innan har jag liksom kunnat skjuta den så mycket framåt i tanken. Nu är det en slags skräckblandad förtjusning att se fram emot dagen han kommer men min känsla är ändå rätt lugn. Jag kan inte styra det ändå. Det enda jag gjort,när det kommer till förberedelser är att jag läst boken “Att föda utan rädsla” och skriva ett väldigt kortfattat förlossningsbrev (mer om det nästa gång). I övrigt förlitar jag mig på att barnmorskorna kommer ha full koll och guida oss i vad vi ska göra. Det kommer bli riktigt coolt att få uppleva det här!

Kram Lina